Det blir inte lika många inlägg längre. Det beror på att det är alldeles för jobbigt att skriva, händerna värker och jag kan inte sträcka ut fingrarna, någon vidare känsel har jag inte heller.. Det är synd, för jag har mycket jag vill skriva, men framförallt har jag mycket jag måste skriva, som till exempel ett fördjupningsarbete i historia, hur det nu skall gå till. Jag antar att det löser sig. Idag är i alla fall första dagen jag klarat mig utan morfin på ett tag, vilket känns väldigt bra, man blir mycket klarare i huvudet och jag har orkat vara uppe en hel del. Vi åkte till sjukhuset idag med, träffade doktorer och psykolog. Läkarna tror att de kan utesluta den medicin som gett mig så ont i lederna nu till sista behandlingen, det hade varit så skönt, hoppas hoppas!

Jag får ofta dåligt samvete. Jag känner mig ofta som det svarta fåret som bara ställer till det och som gör att alla andra måste ändra sina planer. Det är så mycket som inte blir som man planerat och det är så tråkigt att alltid behöva säga att jag inte orkar eller inte kan. Det är så hemskt många människor jag skulle vilja träffa oftare än jag gör, en del träffar jag tack vare skolan - vilket är kanon, men de allra flesta går ju faktiskt inte i min klass. Helgen består tyvärr bara av två dagar och eftersom jag får behandling på torsdagar är jag för det mesta helt kraftlös lagom till helgen. Egentligen tror jag inte att de runt omkring mig inte förstår då jag måste tacka nej till kalas eller träffar eller vad det nu handlar om, det är bara det att jag känner mig så förbannat tråkig. Relationer förändras när någon drabbas av cancer, det är väl inget annat än logiskt, jag har lärt känna nya människor samtidigt som andra har fallit bort. Alla kompisar och vänner har varit ett otroligt stöd för mig och flera gånger har jag förvånats över människors vänlighet och omtanke. Jag känner verkligen hur högen med tackbrev snart borde nå taket. Men jag skall vara ärlig och säga att jag inte skrivit några än, men jag har börjat formulera dem i mitt huvud, för när jag blivit frisk skall jag sätta mig ner och skriva ett till varenda en, för alla har faktiskt bidragit på sitt speciella sätt och det vill jag att de skall veta om.
Det är riktigt tungt nu, jag vill bara spy på alltihop. Spyr gör jag visserligen ändå, men nu börjar det bli rejält segt att behöva be någon hämta datorn så jag kan ha den i sängen, eftersom jag inte orkar sitta i den vanliga stolen. Så någon skola blir det inte heller, jag försöker jobba lite här hemma men det är svårt.. Idag har jag åtminstone fått tillbaka lite aptit, alltid nått, jag har nämligen ätit en hel macka idag!