Äntligen hemma. Tiden går så fantastisk långsamt på sjukhuset, det är okej när man mår så dåligt att man sover bort större delen av dagen - som igår - men de dagar man är snäppet piggare - som idag - blir väldigt långa.. Allt blev bara värre och värre i onsdags och det blev knappt någon sömn överhuvudtaget, vi åkte in tidigt igår, jag trodde faktiskt det skulle bli behandling. Det blev det inte. De ville ta extra prover, EKG och ultraljud på hjärtat, för att åtminstone kunna utesluta några saker. Som tur var såg allt bra ut men i hissen ner till labbet rasade alltsammans. Helt utan förvarning sa det pang och plötsligt kunde jag varken sitta eller stå upp. Mådde fruktansvärt illa och den där obehagliga känslan som på något obeskrivligt sätt suger iväg en då jag sluter ögonen smög sig på. Det blev alltså ingen behandling, de fick hämta mig med säng, satte dropp och jag fick smärtstillande mot de onda i överkropp, mage och knä. Sedan somnade jag, vaknade lagom till att se Sverige ta VM-guld och sedan somnade jag nog igen, för så mycket mer av igår kommer jag faktiskt inte ihåg. Förutom att allt blev mycket bättre då jag orkade pilla i mig lite knäckemacka på kvällen.

Idag orkade jag till och med sitta ute i köket på avdelningen och äta frukost, de sattes fördropp, sedan cytostatika och alla de andra medicinerna och sprutorna med så konstiga och långa namn att jag inte kommer ihåg ett ända! Besök fick jag också, jag försökte övertala dem om att jag antagligen inte skulle vara ett så roligt sällskap eftersom jag mest låg och sov, men som tur är har jag envisa vänner som kom ändå! Och tur var väl det för jag blev säkert tio gånger piggare då de dök upp!
Just nu är det värst med leder och mage men jag är åtminstone hemma och det är faktiskt otroligt skönt! Jag skulle vilja önska alla en superhelg, nu ska jag ta alla mina mediciner och gå och lägga mig, vila kan jag uppenbarligen aldrig få för mycket av..
Puss o kram!!