Idag har varit en ganska bra dag. Jag har faktiskt varit ute på promenad. Inte så långt och inte så länge, men det var åtminstone en promenad. Benen vek sig två gånger. Det är rätt obehagligt faktiskt för det kommer alltid så plötsligt. Så vips så ligger man där. I snön. Och tittar. Jaha, tänkte jag idag, då vet jag hur vägen ser ut ur Ottos ögon.

Jag klarar mig utan morfin nu. Det är skönt. Idag har det räckt med några värktabletter, imorse var det främst mot huvudvärken efter nattens dåliga sömn, nu är det mest mot det onda i lederna.
Men det är inte så farligt. Jag kan inte riktigt med att klaga, för pojken som finns i mina tankar hela tiden har det så mycket värre. Det är ju faktiskt bara att ta en Panodil och sätta på TNSapparaten.

Nu ska jag hjälpa min lillebror med ett presentkort, han skall bjuda sin kompis på bio. Jag tycker så mycket om honom, trots att han pratar konstant och skriker högre än någon annan och vägrar borsta tänderna varenda kväll. Han ser aldrig hindren på vägen, han ser bara hur han skall lyckas. Och så är han så snäll nu också. Sedan jag blev sjuk gör han alltid lika glatt små tjänster åt mig, springer och hämtar saker, hjälper mig när jag inte klarar av att göra någonting. Vilken tur att jag har honom. Och resten av min familj. Och mina vänner och alla som skriver så fint till mig här på bloggen.
Vilken tur att jag har er.