Tisdag 3 oktober, dagen då allt är precis som igår, fast annorlunda. I ena sekunden känns allt så fantastiskt overkligt, i nästa känns de precis som vanligt. Gråt blir till skratt och iband blir tystnaden tjock som fan. Det är dagar som denna man känner vad alla verkligen betyder för en, och hur många människor som egentligen bryr sig om en. Människor som alltid bara funnits där, som man knappt lagt märke till utan som varit som en självklarhet, fy fan, jag skall aldrig mer ta något eller någon som en självklarhet. Just nu känns de tomt, ibland blir man tom, inte ofta, men ibland, när man gråtit ut allt som finns att gråta ut, då blir man tom.  Bäst att sova lite, ska i alla fall gå till skolan imon, redan nu har jag bestämt mig för att dit skall jag, vad som en händer, till skolan ska jag. Idag var jag ensam hemma i 45 minuter, de 45 minuterna fördrev jag genom att gå fram och tillbaka mellan vardagsrummet och hallen, in i mitt rum, ut i köket, kollade in skafferiet, mådde illa när jag såg allt, ut i vardagsrummet igen och så började allt om från början, nä du, i skolan får man i alla fall annat att tänka på.
Nä, det här skall jag klara av, har andra klarat de, skall jag också göra de! Sov gott