Det känns lite bättre nu. Fått i mig lite mat, vilat och pratat med några väl utvalda personer. Och sakta men säkert blev allt lite bättre. Jag undrar verkligen vad jag hade gjort utan mina vänner, tänk bara vad en kram, ett telefonsamtal eller ett par få ord kan göra, förändra och trösta. Ni stärker mig, som bara den.
Sista dagen i november. Snart två månader sedan, två månader med cancer. Snacka om att saker och ting har förändrats på de två månaderna.
Imorgon börjar julkalendern. Trots att jag bara har en lektion imon, och den börjar klockan två, och trots att jag kanske inte ens orkar gå på den, skall jag ställa klockan på kvart över sju, gå upp och tända julstjärnan i fönstret och kolla på julkalendern. Efter en kvart skall jag gå upp och stänga av julstjärnan, krypa ner under täcket igen och somna om. Bara för att jag ska. Det är så mysigt. Jag älskar verkligen julen, den gör en glad! Eller i alla fall gladare.
Idag bestämde jag mig för en sak. Jag ska sluta fråga folk om hur de mår. Eller hur e läget, annars då, eller vad som helst i den stilen, vad som helst som tvingar dom att ställa samma fråga tillbaka. Om de inte gäller mina närmsta då, självklart. Men folk man pratar med för att man skall vara trevlig, för att man liksom måste, folk som man sätter sig bredvid på bussen för att om man inte gör det skulle det vara oartigt, konstigt eller elakt, trots att man egentiligen inte vill. De personerna skall jag sluta fråga hur de mår. För folk vill inte ställa samma fråga tillbaka. Och jag vill inte alltid svara på den. Men enligt normer, eller vad det nu är, så måste man ju fråga själv då? Nej, det är inte värt det. Jag förstår att folk är rädda. Jag förstår att det inte vet vad de ska säga när de ser mig, jag förstår att ni vill vända och springa därifrån. Synd, för det kan ni inte, jag skulle bli sur. Det spelar ingen roll att jag skriver här, eller att jag tänker, men herre gud jag är ju för fan samma gamla johanna, jag kan väl fortfarande prata om annat än hur jävla sjuk jag är. Men det spelar ingen roll, för folk är lika jävla rädda ändå. Jag kan inte göra någonting åt saken, bara försöka bevisa att det är samma johanna, att ingenting egentligen har förändrats. Det är kul, och intressant, att se när en person inser det. Det är ju olika för alla, men det är riktigt roligt då det går upp för den andre att Fan, man kan ju fortfarande snacka med henne. Haha, grattis!
Jaja, nu skall jag nog ta min sömntablett och försöka sova lite. Godnatt regniga värld