Trött som bara den nu! Snart snart skall jag få sova! Första natten på uppehållet, jag hoppas jag märker skillnad redan imorgon.
Idag efter föreläsningen i skolan tänkte jag hinna med bussen. Det var en minut kvar tills den skulle gå, om jag rusade visste jag att jag skulle hinna. Men jag visste också att rusa är en förmåga jag tappat i samband med att jag blev sjuk, eller rättare sagt - i samband med att jag började få behandling mot min sjukdom.
Men jag tänkte att testa kan det vara värt. Reser mig snabbt, drar halsduken runt huvudet och försöker mig på en snabb utrymning av lokalen, snubblar till i dörren, men där fanns väggen. Äsh tänkte jag, koncentrera dig nu Johanna, koncentrerar dig. Börjar jogga fram i korridoren, märker ganska snabbt att det inte riktigt går så fort som det behövs. Försöker öka, och lyckas! Kommer ut ur huset, ser bussen åka borta från terminalen. Blir återigen påmind om att om jag rusar, hinner jag. Över vägen. Det är då det händer, först inser jag att skall jag hinna nu måste jag verkligen öka, lite till, kom igen, tänk ett - två, snabba steg nu. Vem trodde jag jag skulle kunna lura? Det händer inget, överkroppen lutas framåt, precis som när man skall öka takten, det är ju självklart, man kan ju inte rusa helt upprätt. Men benen hänger inte med, signalen når inte fram, den når ungefär till magen, kanske nästan hela vägen ner i höger lår. Inte en centimeter längre. Det stora paraplyet blir min räddning från uppskrapade handflator och knän. Försöker komma igång igen, ser bussen åka förbi på min vänstra sida, försöker accelerera igen. Stopp. Stopp säger signalen igen, andan kommer ifatt mig. Hyperventilation, snubblar in i ett cykelställ. Händer som fattar kramtag om den kalla stången, andan uppe i halsen, inte en droppe saliv i hela munnen. Precis som efter Idioten på bandyplan. Fast värre. Helt slut. Sitter där, tänker på det mamma sagt. "Titta upp, andas lugnt, annars svimmar du" Då kommer rädslan, om jag svimmar, vem hittar mig då? Hur lång tid kommer det ta? Måste härifrån, måste ha vatten, måste få ner pulsen. In på biblioteket, in på toaletten. Sjunk ner på golvet, fukta läpparna. Pulsen går sakta ner. - Titta upp, fäst blicken i taket. Du klarar det, ingen såg dig. Ingen.
Det tog ett tag, säkert tjugo minuter. Tjugo minuter med mig själv på en offentlig toalett mitt emot min egen spegelbild. Sen gick det upp för mig att jag är sjuk. Jag kan inte springa. Jag kan knappt gå ordentligt. Jag kommer inte kunna springa förrän i mars. Kanske inte förrän i april. Medicinerna lämnar inte kroppen samma morgon jag slutar ta dem. Jag kommer inte kunna köra mitt första innebandypass veckan efter jag slutat med behandlingen. Det här kommer ta tid. Jag vet att jag måste acceptera läget. Det är inte lätt, det är det svåraste av allt. Att acceptera. Inte visa respekt eller vördnad för, men acceptera att jag har cancer, att jag är sjuk och att jag inte klarar av det jag vill klara av. Kanske det kommer, kanske jag kommer kunna acceptera det. Offrliviligt tog jag ett steg närmare idag.

Nu har jag tagit sömntablett. Ärligt talat tror jag inte det behövs, jag skulle nog kunna somna stående. Men de säger att det är bra. Bra att komma in i en rytm, att jag måste börja ta de där sovtabletterna. Så jag ska göra det. Och sedan bara hoppas på att jag inte råkar ha den oturen att vara den på tusen som drabbas av alla mycket läskiga biverkningar! Trevlig helg och godnatt!!