Det är inte lätt att vara liten

Jag blir förundrad över hur snabbt allt kan vända. Hur det ena dagen kan kännas i alla fall hyfsat bra medan de nästa dag ärligt talat känns som om jag inte orkar mer. Igår var bra, idag suger. Jag hostar hela tiden, känner mig jättetrött, mår illa och har ont i fötterna. Gick och gjorde matteprov på morgonen, hoppas jag klarar det, skulle verkligen vara en lättnad att få en sak mindre att tänka på, plus känslan av att faktiskt lyckas nån gång. Meningen var att jag skulle stanna kvar på grupparbete-lektionen, åka till sjukhuset och sedan åka in till stan för att träffa Sofia och gå på bio. Det gick inte. Efter matteprovet var ju hela jag helt utpumpad så jag åkte hem och sov istället, var tvungen att ställa in bion. Det har varit för mycket denna veckan. För första gången känner jag att det inte är långt kvar till bristningsgränsen. Det är för mycket med skolan, jag har för höga krav på mig själv, plus att jag mår förjävligt rent fysiskt. Jag trodde och hoppades verkligen att nu när det var uppehåll så skulle jag bli piggare igen, lika pigg som förra gången. icke. Inte ens i närheten. Det är ju knappt någon skillnad, förutom att jag inte behöver äta på nätterna. Jag är nästan lika trött, men jag mår mer illa nu, lite sådär smått, som att det ligger där och lurar, och ibland slår det till. Gått ner i vikt har jag gjort, inte mig emot, det blir säkert inga problem att gå upp dom igen då jag måste börja med kortisonet igen, men grejen är den att jag inte vill gå ner i vikt på grund av att jag mår så jävla illa att jag inte kan äta. Fan jag orkar inte.
Blodproverna från sjukhuset var i alla fall bra. Konstigt nog tycker jag, men det är väll så, jag har väldigt bra blodvärden helt enktelt, och man får ju vara glad för det, så länge det håller i sig.
Men det är svårt att vara glad. och efter jag skrattat går luften helt ur mig, det snurrar i huvudet och jag måste koncentrera mig på att andas i några sekunder innan det går över. Inte för att det hindrar mig från att skratta, det är bara det att det kanske inte just är att skratta som gör en glad. Även om man blir det just för stunden. Det handlar om att känna sig glad, känna sig pigg och uppåt. Känslan av att inte veta när jag kommer kunna känna mig sådan igen gör mig ledsen, även om vissa dagar är bättre än andra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback