Idag har jag läst flera bloggar om barn som har, eller har haft, cancer. Det var inte meningen att jag skulle läsa dem, men på något sätt hittade jag dem och jag vet inte om jag ångrar mig, det har blivit så många extra tårar idag. Man blir helt fast då man börjar läsa alla de helvetets resor som så många föräldrar, syskon, släktingar och framför allt sjuka barn gått igenom. Vissa vinner kampen, andra inte. Det är så ofattbart sorgligt att sjukdomen skall drabba små barn, helt oskyldiga flickor och pojkar i tre-fyra års åldern som tvingas leva med det här. Det ända jag kan tänka på är varför? De är totalt oskyldiga och lever med glimten i ögat. Jag vet inte om det finns någon anledning till varför vissa barn, och även jag, fått cancer. Och om det nu skulle finnas någon anledning är jag inte säker på att jag skulle vilja veta den. Vissa saker kanske bara händer, av en ren slump. Eller så gör de inte det. Jag vet inte och jag kommer aldrig få reda på det heller, därför är det bättre att inte försöka tänka på varför jag och dessa andra små barn fått cancer, därför är det bättre att försöka tänka framåt, möta sin egna blick i spegeln och intala sig själv att detta kommer gå, att jag kommer klara det. För även om det blir så att, då man läser dessa bloggar om de så svårt cancerdrabbade barnen, blir påmind om hur allvarlig sjukdom man egentligen bär på och att vissa faktiskt inte klarar av det, tänds ändå kämparglöden i en och man inser hur mycket man har att förlora.

Jag tror fortfarande att det är jobbigare att stå bredvid än att själv gå igenom det och jag vill fortfarande inte byta plats med någon annan människa, men det är ändå så är det alltid kommer vara en person som måste dra det tyngsta lasset. Jag antar att den personen är jag, trots att jag själv kanske inte alltid känner så. Och trots att det är jag själv som är sjuk, och ingen av mina anhöriga, är sorgen stor. Jag vet inte om det låter ynkligt och fel att sörja över sig själv, eller över den sjukdom man bär på, men det är faktiskt så det är. Och så det kommer att förbli. För det spelar ingen roll hur mycket man än försöker hålla tankarna på positiva banor eller hur mycket man än försöker hålla hoppet uppe, för ibland brister muren.
Det blir allt oftare så - att muren brister och rasar ihop. Jag tror att det beror på att jag för var dag som går blir mer och mer medveten om vad det är som drabbat mig. Jag vet att jag aldrig kommer vara ensam men ibland hjälper inte ens världen varmaste kram eller världens mest uppiggande ord. Ibland hjälper ingenting.