Om att vara instängd i något man inte tycker om. Onsdag 13 december

Jag vet att alla människor är olika, men jag har helt klart kommit fram till att den livsstil jag har nu inte passar mig överhuvudtaget. Då man under större delen av sitt liv ändå trivts hyfsat med sig kropp och aldrig haft några större depressioner över den, så är det en helt ny upplevelse då allt bara vänder. Pang bom. Fast ändå inte, för egentligen det har gått ritigt sakta. Sakta men säkert har min kropp helt förändrats, dagen innan jag fick reda på att jag har cancer var jag på ett boxningspass, samma dag jag fick reda på det - 3 oktober gick jag på mitt sista yogapass, det sista hittills alltså, inte för resten av livet. Nej nej, för jävlar vad jag ska träna när jag blir frisk, jävlar vad jag ska äta nyttigt och kämpa för att komma tillbaka till min gamla kropp, till min gamla vardag och till mitt gamla välbefinnande.

 

Det handlar inte om att jag är livrädd för att gå upp några kilo i vikt, det är lätt att gå ner dem igen, det handlar om att jag inte mår bra så länge jag inte får träna, rent psykiskt. Jag förstår inte människor som inte har någon fysisk aktivitet i sin vardag förutom att gå till bussen eller ta en kort promenad, dessa dagar håller på att driva mig till vansinne! När jag gått upp för trappan är det bara att sätta sig ner, pulsen är skyhög. Promenaderna med hunden blir allt färre, och enformigare, det går inte att traska runt i skogen eller på elljusspåret och eftersom vårt hus ligger så högt upp är det egentligen bara en viss runda jag kan gå för att undvika backar. Idag gick jag hem från bussen, två backar och en trappa, det var som efter en intervall, pulsen slår i hela kroppen.
Jag är körd i botten känns det som och jag är bara glad att jag trots allt hade goda förutsättningar innan jag blev sjuk, jag var på g där, jag hade verkligen börjat komma igång med ”det nya livet” med träning och bra mat. Men så är det inte längre, nu äter jag inte för att jag är hungrig, nu äter jag för att det är gott, eller för att jag vet att om jag inte äter till exempel kvällsmat kommer jag inte att kunna sova någon längre stund. Jag tröstäter helt enkelt, och jag skyller allt på sjukdomen. Den får ta all skit och så fort jag inte hittar en annan anledning lägger jag den på cancern.

Ofast är det skönt, att alltid kunna lura sig själv och skylla på något, men när verkligheten hinner upp en, dagar som dessa, inser jag att i längden skulle jag aldrig klara av det. Jag kan inte leva i en kropp jag inte trivs med och jag vet att det ända som krävs efter sjukdomen är vilja och självdisciplin för att komma tillbaka till det gamla jag, både fysiskt och psykiskt.


Det är en drivkraft och riktigt inspirerande men jag vet att det är långt kvar, men det kommer vara så underbart skönt att få komma igång igen, att kunna ta en springtur utan att benen viker sig under en, eller att helt inte behöva tänka varje gång jag gått ner på undervåningen ”Okej, nu när jag ändå är här nere, är det nått mer jag kan göra då jag ändå är här?” För att slippa behöva gå upp och ner igen..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback