Julkänslan tvingar sig verkligen på. Inte så att jag inte tycker om den, jag gillar julen, det har jag alltid gjort, men i år är det något som är annorlunda.

Det var inte de att det inte var lika mysigt att klä granen och dricka glögg till hög julmusik i år som det varit alla andra år. Men jag kunde bara inte vara glad. Musiken trängde verkligen in i öronen ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu men det blir snart ljusare igen. Tänd ett ljus för allt du tror på.." Mamma gav mig en kram och Jonisen log så nöjt där han stod och hängde upp ljusslingan i den fina gran han valt tidigare idag. Jag klippte med ögonen bäst jag kunde, det skulle kännas så fel att gråta, det skulle förstöra alltihop, det skulle trycka ner hela julkänslan, från taket till golvet, från allt till inget. Ändå var det de enda jag kunde tänka på, att denna jul inte kommer bli som de tidigare jularna. Tanken slog mig att det skulle kunna vara min sista jul, det kommer det inte bli, men man vet faktiskt inte. Lika stor risk som det varit de förra jularna, att det skulle kunna vara den sista jag får uppleva, lika gärna skulle detta kunna vara det i år. Jag vill att tiden skall gå sakta, jag vill att alla ska få må bra och inte behöva gå runt och vara ledsna, jag vill inte att folk skall tänka på mig. Men jag kan inte bidra till någon härlig julstämning med pepparkaksbak och skratt, jag orkar inte stå upp tillräckligt länge och det gör ont i bröstet av att skratta.

Julen innehåller så mycket press och förväntningar, jag har aldrig känt så innan, jag har aldrig förstått vad folk egentligen stressar upp sig så över, nu kan jag förstå. Någonstans finns en press på att allt skall bli så mycket ”som vanligt” som det bara går, allt skall vara frid och fröjd och alla skall vara lyckliga, jag skall verkligen, jag vill verkligen, vara som vanligt, försöka få allt att vara lika bra som det alltid varit hemma hos oss på jul.

Det är svårt, för ibland får man verkligen nypa sig i armen eller tänka en extra gång för att inse vad som egentligen händer, har jag cancer? Inte en chans tänker jag ibland, jag drömmer, jag mår ju bra idag, jag skrattar ju, jag måste drömma!

Det gör jag inte, jag är klarvaken mest hela tiden.