Mina vita blodkroppar var 0,4, en frisk person brukar ha mellan 6 och 10. Gränsen för att få behandling ligger på 0,5, så jag kan inte få min behandling idag. Nu var det inte bara på grund av blodvärden jag inte fick behandling. Redan efter hon tittat i min mun var hon säker, jag har så djupa sår i kinden att hon sa att det var något av det värsta hon sett. Jag vet inte om jag tror henne, men ont gör det, och äckligt ser det ut, så det skulle inte förvåna mig om hon talade sanning. Sen berättade mamma om alla gånger jag fallit ihop, och jag berättade hur det kändes, hur allting bara åker förbi ögonen i en rasande fart och hur jag tappar balansen. Sen berättade jag om hur ont jag har när jag går, för att det inte finns någon blodcirkulation kvar i fötterna, och hur jobbigt det är att hela tiden gå runt och må lite småilla. Ingen behandling sa hon. Fan sa jag då, började lipa och bad att de skulle ge mig den ändå! Men nej, hon ville helst vänta tills måndag, i helvete heller. Fredag sa jag, annars går hela nästa vecka, och det funkar inte. Då sa hon till mig att jag nog skulle börja fundera lite över skolan, att jag nog är där lite för mycket och att jag nog inte kommer klara av det i fortsättningen. Hon frågade hur mycket jag var i skolan, varje dag sa jag. Då spärrade hon upp ögonen och skakade villt på huvudet, nej nej mumlade hon, Johanna du måste vila. Då tänkte jag att det är väl inte upp till dig att sitta där och tala om för mig vad jag klarar, och inte klarar av att göra. Sedan sa hon att man skall göra allt med sunt förnuft, men jag borde verkligen undvika att gå på bio, handla i mataffärer med mycket folk i eller gå på stan på eftermiddagarna då det är som mest folk ute. Dra åt skogen. Så länge jag inte mår bra psykiskt kommer jag inte heller kunna må bra fysiskt, i alla fall inte när jag äter alla dessa mediciner, så vad tyckte hon jag skulle göra, sitta i sängen och studera mönstret på min tapet? Jag kan det redan utantill..
Nu i efterhand förstår jag vad hon menar och jag förstår att man inte behöver överdriva så som jag gjorde. Det värsta är bara det, och jag tror det var därför jag blev så arg på henne, att hon har rätt. Nåja, till viss del åtminstone. Jag orkar inte med det tempo jag måste håll just nu för att klara skolan, de två sista proven jag har nu hänger som ett stort, tungt och blött moln över mig och jag har alltid dåligt samvete för att jag inte pluggar. Men jag orkar helt enkelt inte. Jag måste alltså välja bort fler ämnen, det tycker uppebarligen alla. Utom jag. Visst skulle det vara skönt att få lite mindre att tänka på, men jag tänker på det fjärde året, då behöver jag ändå läsa upp alla mina andra betyg, jag behöver inte en kurs till att tänka på. Plus att jag redan läst halva kursen till jul, känns ju ganska onödigt att bara lägga ner nu.